Herresäte med anor

Ramshult har en anrik historia och är ett av de äldsta frälsesäterierna i Fliserydsbygden. Gården omnämns redan på 1500-talet och har bland annat ägts av de ansedda och förmögna adelssläkterna Slatte, Bagge, Sabelsköld, Hand och Stråle. Beskrivningar från 1799 och 1830-talet ger uttryck för en blomstrande gård. Ladugården var en av de rymligaste och bästa i trakten. Ängarna gav höskördar stora nog att föda ett hundratal boskapskreatur, nittio spanska får och sex hästar. Sommarbetet var bra och utmarken var bevuxen med ovanligt vacker och stor furuskog. Fisket var gott, och åkern bördig. Intet synes har fattats ägarna till Ramshult! I början av 1900-talet delades Ramshult i två delar mellan syskonen Hulda Langeborg och K.G. Nilsson. Sedan 1987 äger familjen Eliasson den norra gården.

Än idag skvallrar den pampiga mangårdsbyggnaden, det ålderdomliga, timrade magasinet och logen byggd av soltorkat tegel om att det här inte är någon vanlig bondgård. Den gamla statarlängan, där gårdens gäster nu inhyses, var tidigare bostad åt arbetarna på gården. För att driva en gård av Ramshults storlek behövdes mycket arbetskraft. Torparna gjorde många och slitsamma dagsverken på gården. Åtta torp har legat under Ramshult; Sjöttorp, Sågstugan, Målegatan, Sandslätt, Sandrum med flera. 

Idag har de förvandlats till sommarstugeidyller eller, av tidens tand, till ruiner. Även landskapet bär prägel av den forna herrgårdskulturen och stordriften. Rester efter fruktträdgårdar, gamla och grova ekar, allén och inte minst det vidsträckta odlingslandskapet i öster vittnar härom.

Spådom, sänkt sjö och skafthålsyxa

För länge sedan lär en spådom ha uttalats över Ramshult: gården skulle drabbas av "röda hanen" det vill säga brinna, tre gånger. Man nästan ryser vid tanken på att spådomen faktiskt slagit in. År 1878, 1880 och 1921 blev Ramshult bokstavligen brandskattat av lågornas rov. Grunden efter den nedbrunna, ståtliga herrgården ligger i hagen strax sydväst om gårdsplanen. Härifrån har man en vid utsikt över Ramshults ägor.

Idag är det svårt att föreställa sig, men den stora, sammanhängande åkermarken var för inte så länge sedan en stilla insjö. För att vinna mer odlingsmark torrlades den på 1800-talet. Kanske var det på vägen till sjön, för att prova fiskelyckan som någon för en så där tre- fyra tusen år sedan tappade sin stenyxa? På Ramshults marker har man nämligen hittat en så kallad skafthålsyxa. Sådana yxor var vanliga bruksföremål under slutet av stenåldern och under bronsåldern.